Ohio

Maja: Jag har så tråkigt. Skjut mig. Det vore kanske roligt?

Pär: Sure allt för dig doll! Men jag stryper dig hellre, inte kul att ha dig under sängen om du har ett stort hål i huvudet.  I know. I´m a sicko!

Maja: Så du föredrar två utstående ögon som är en vanlig bieffekt vid strypning...Du får väll inte högre puls nu? Det vore obehagligt.

Pär: Men du har ju så otroligt fina ögon så dom vill jag ha i ett glas med vatten vid sängen, så att dom inte ruttnar. MIN FÖR EVIGT Muhahahaha!

Maja: Ställ dom inte vid sängen... jag vill inte se vad/hur lite som händer där. Tack på förhand //Maja

Jag sitter här & försöker få mitt hår att växa på ren tankekraft.

"Väx då ditt jävla hårhelvete"

& detta får jag´betalt för...

Fick besök av en indier idag.

Slutet av vårat samtal:

Han: What´s your name?
Jag: Maja
Han: What?
Jag: My name is Maja.
Han? Mahalia?
Jag: No. Maja
Han: Majla!
Jag: No. Mmm A Jjjjj A
Han: Ohhhh yes... Mhariha!!
Jag: Yes exactly.

Men orka

Jag har i snitt tjugo personer som läser min blogg. Vissa dagar trettio, andra tio. Ni fattar.
Skriv en kommentar & hylla mina inlägg. Jag vill veta vilka ni är.
Kom igen nu.

Behöver en egokick. Alternatvit en utlandsresa.

Jag har en vän som har ett problem. Ett moraliskt dilemma.
Han har sagt upp sig från sitt jobb & slutar efter den här veckan. Inget fel med det. Problemet ligger i att han, som han själv uttrycker det "har nått på gång" med sin minichef. En tjej som både har en pojkvän hemma & har begåvats med ett riktigt strippnamn. Hon heter inte Destiny, men nästan, så jag tänker kalla henne för det.

Min stockholmsboende vän känner inte att namnet är något som helst problem, däremot så är pojkvännen ett litet hinder. Så frågan är. Är det okej att fortsätta deras lilla kontorsromans utanför arbetet?

Det som talar emot är ju främst en faktor. - Hon är redan upptagen.
Men eftersom att jag är rätt övertygad om att det inte är ett förhållande min kompis är ute efter så har jag bara en sak att säga till dig my friend. You go girl, den där Destiny is going down!

Nyss ringde mamma igen. Nästan viskandes "stör jag, ska jag ringa senare?". Nej mamma, du stör aldrig. Det vet du. Hon undrade hur dom ska göra med mormors hus. Hur många gånger ska jag säga det, jag vill inte lägga mig i. Det är inte jag som ska bo där.

Jag älskar kroksjön, & det skiver jag bara för att jag vet att hon inte läser der här. Jag har så mycket minnen därifrån. Det är ju min morfar som i stort sätt har byggt huset. Men - det är inte jag som ska bo där under vinterhalvåret. Då det är kolsvart ute större delen av dagen, då inga grannar syns pågrund av all snö som bildar stora väggar mot de andra husen som på sommaren syns genom all grönska. Det är inte jag som ska skotta en tvåhundra meter lång uppfart & det är inte jag som ska bo där utan körkort & med två barn som inte heller får köra bil. Men kroksjön på sommaren är underbart. Skogen just bakom huset. Vattnet på andra sidan vägen. Altanen som rymmer hela släkten & mormors blommsterrabbater som vi så många gånger har förstört genom att sparka en boll eller springa igenom. Det vore bara synd om det försvann alltihop. För Kroksjön kanske kommer att betyda lika mycket för mina föräldrars barnbarn? Men man kan inte bo i skogen bara för att göra någon annan glad...

Jag vill ju bara att ni ska vara lyckliga ju. Så varför har jag en känsla av att det blir fel hur ni än väljer?

En lista på allting som jag verkligen skulle vilja ha & på något vis endå behöver

En bärbar dator - Då skulle jag kunna nattblogga, & alla vet ju att dom bästa tankarna kommer på natten...

En digitalkamera - Jag blir sjukt stressad över att säkert tio år av mitt liv är odokumenterat.

En cykel - Visst, att gå är fantastiskt, men det går inte att komma ifrån att cykla är snabbare.

Ett körkort - alla flyttar så långt bort. Alla ska bo i centrum. Lets make a deal.

Ett jobb - Visst, att jobba är inte det roligaste jag vet, men det ger mig en viss frihet i form av pengar.

En utbildning - Kan ingen bara säga vad jag ska bli när jag blir stor?

Jag går alltid först på lunch. Jag trippar iväg när jag vet att ingen annan sitter i matsalen. Jag sätter mig alltid på samma platts, läser dn, äter min mat & så fort det kommer fler som ska äta , då går jag, jag reser mig upp - & går.

Jag är ett pathetic excuse for a woman, jag kommer aldrig att klara av mat & folksammlingar i samma mening.

Jag kommer aldrig klara av folksammlingar över huvud taget. Eller jo, ge mig fem glas vin & jag kan dansa på borden. Annars så föredrar jag anonymiteten bakom en halsduk & en jävligt snygg mössa.

Grattis Nadja på födelsedagen!

Vi ses ikväll!

Det är konstigt hur olika man kan känna på bara ett dygn. Igår satt jag här, uppgiven, irriterad & misstänksam mot det mesta. Tjurigt stirrande rakt fram. Korta meningar. Korta svar. Men helst inget svar alls. Hopplöst arg på saker jag inte kan kontrolera.

Idag känns det okej igen. Bättre än okej, "helt okej". Jag möter människors blickar, jag ler, säger "god morgon" & småpratar friviliigt på engelska med gästerna från utlandet.

Idag kan bli en sån där bra dag.

Jag har börjat på en första mening i det här inlägget i säkert fem minuter. Jag vet ärligt inte vad det här kommer att handla om. Jag vet sällan det. Innan jag skriver. Jag ser var jag landar. Jag vet att det jag skrivit hittils idag inte varit speciellt rolig läsning. Det går bara inte idag. Höstvädret ligger över mig. Sitter på min rygg, gör det svårt att andas.

Joni Mitchells låt River förmedlar just den känslan som jag känner just nu.

En form av vembod kommer över mig, för det är höst ute. Kyla, regn & blåst är något jag kommer får leva med nu under dom närmaste fyra månaderna. För snö till jul? Nej, så tur har vi inte. Igår när jag sprang hem från bion genom ett kolsvart skellefteå med regnet ösandes ner över mitt ansikte så var det knappast lycka jag kännde. När jag kom hem rammlade jag ur mina blöta kläder direkt vid ytterdörren. Regnet droppade från mitt hår & lämnade vattenpölar på köksgolvet. När jag sen kröp ner i sängen gjorde jag mitt bästa för att undvika att mina isbitar till fötter nuddade i varandra. Det gick sådär.

Men ge mig!



Tack

Jag använder två uttryck hela dagarna. And that´s it.

Exempel 1

Någon annan: Det har ju som inte varit någon vidare sommar direkt...
Jag: Nej, verkligen inte.

Exempel 2

Någon annan: Folk har börjat gå hem så tidigt på fredagar...
Jag: Ja, verkligen.

Exempel 3

Någon annan: Vilken tid det tog för den där AGE leveransen att komma...
Jag: Ja, verkligen.

Exempel 4

Någon annan: Du bor i Bergsbyn eller?
Jag: Nej, verkligen inte.

Galet sofistikerat.
Nått i stil med det här:



Kännde mig tvungen att lägga mina klänningar på vinden idag för jag har nämligen helt sjukt orange hår idag!
Det är så galet så jag måste skratta när jag tittar mig i spegeln.
Att jag aldrig kan göra nått till 50%?
Sicko.

Ha en bra dag!

//Maja

Ska köpas så fort jag får pengar. Fan så snyggt!
Har hittat en ny favvohemsida, du hittar den här!

Det finns en person i det här huset som är så jäkla het.
Helt otippat med tanke på att han är drygt 40 (+?) & inte sådär överdrivet trevlig.
Men han har "det", sen att jag hela tiden får hjälpa honom med att faxa till ryssland gör inte saken sämre. I love Russia.

Vet inte varför jag skriver det här, kanske bara för att jag har tråkigt.
Ni kommer använda det här emot mig nångång. Jag bara vet det...

Pär har en ny blogg. Besök den här!

By the way? Vad drömmde du om då? Detaljer tack.

"hej då", till mitt långa hår. Så nu är jag typ korthårig & blond. Helt sjukt blond. Jag hoppar till när jag ser migsjälv i en spegel... jag säger inte att det blev dåligt. Oh nej. Jag menar bara att jag är blond. Helt sjukt blond. Under min blonda lugg har jag ett sår i min panna som jag hela tiden klöser upp, det är väldigt irriterande. Det gör ont också. Men jag kan inte sluta. Fixar inte skorpor. Dom måste bort... det gäller även myggbett & sånna där grejer som andra har, tror det kallas finnar? Just den biten kommer från min mamma, för det finns inget hon tycker är så kul som att klösa på andras sår. Sick.

Märkte ni vad det regnade igår kväll? Men så O´BeeeHagligt! Hörde inte teven för allt regnet. Det blixtrade & mullrade & min tvkväll blev riktigt äventyrlig... fram tills dess att jag somnade i soffan & vaknade upp med en ond rygg. Men, den är bra idag. Thank you.

Sen en fråga bara:
- Pär! Vad har hänt med din blogg?
  Har inte du någon blogg tänker jag inte heller ha nån... då lägger jag  ner. Punkt.

//Maja

Sen bär det av till en viss frisör med ett rellativt bekant namn, Stina, ringer det några klockor?
Äntligen.

Jag är så otroligt less nu. Vill bara härifrån. Är ruskigt irriterad på en viss person som också jobbar här. Fixar inte folk som alltid är sjukt negativa & äckligt lata. Men, jag är inte ensam om att tycka det. Tack för den. När han inte är i närheten är det inte många snälla ord som sägs om honom... med all rätt.

Klockan går så sjukt sakta....

Och frågan är vad som kommer att hända resten av dagen?

Såhär mycket vet jag:

- Jag kommer att äta fil till lunch, för det gör jag alltid, antagligen kommer någon att ringa mitt i lunchen också, så jag måste springa till repan & fixa lite grejer, sen tillbaka till mitt fil som vid det här laget har gjort mina flingor jätteäckliga. Men jag kommer äta dom endå. För sån är jag.

- Vid tvåtiden kommer jag att ha så många myror i benen att jag knappast kommer kunna sitta still, så då lär jag ta några vänder fram & tillbaka till skrivaren, den ligger i ett annat rum, men endå bara tre meter från där jag sitter just nu....

Åh. Vilken spännande dag jag har att se fram emot!

Hurra //Maja

Min farmors begravning.

Det känns så väldigt konstigt. För jag har alltid tänkt att alla mina "grandparents" lever. Vissa mer än andra men endå... det gör dom inte. Det har dom inte gjort på nio år.

Nu har jag bara en mormor.
Bara en mormor...
Inte så bara. Men ni förstår.

Men min farmor har varit så sjuk. Helt obegripligt sjuk. Även för sjukvården. För någon direkt diagnos har hon aldrig fått. Att hon fick dö är egentligen inte sorgligt. Hon har det nog mycket bättre där hon är nu. Med min farfar. Åkandes i en liten grön bil med en katt i bakrutan.
Drickandes kaffe på fat med ett helt gäng mazariner...

Jag grät mest för att alla andra var så ledsna.
Det är jobbigt att se andra gråta.
Huvudvärken kom redan innan kyrkan, tårarna kom i slutet.

//Maja

Om det är bekräftelse han vill ha, så är det just precis det han ska få. För Pär is the man! Hela dagen.

Jag har fram tills nu uppdaterat datorer hela förmiddagen. Detta påfund har fått mig att inse att jag är ingen stjärna på det området. Jag känner mig helt serri riktigt dum i huvudet. Vadå nätverk...?

Eftersom att jag inte längre biter på mina naglar (dagen till ära ljust rosa), så kommer jag snart att börja tugga på min jeansklänning. Som redan nu är på tok för kort för allas bästa!

//Maja

Tjata om att jag måste fortsätta skriva ord efter ord efter ord. O R D. Som tillslut bildar meningar, texter, historer. En massa ljug. Som ibland är sant.

Här är jag. Jag är tillbaka. Jag ska fortsätta skriva.

Ny adress. Visst.
Så måste det vara. Det va väll den största anledningen till varför jag slutade blogga i första läget.
Jag vill inte att alla ska hitta hit. Men du är så välkommen.

Ohio. Vackert namn. Fin Stad. Men egentligen är det så enkelt som en sång.

Nu vet ni.
Vilka läser? Skriv.

Puss //Maja